Nu har det troligtvis löst sej, det här Jackieproblemet. Kunde äntligen pusta ut när jag kom hem. Koncentrerade mej knapp på det nationella SV provet..
 Idag blev det en snabb-vända på åkern i skritt bara. Kan fortfarande inte jobba henne, eller trava eftersom det bär av i full fart och hon har inga tankar på att stanna heller. Kom på en massa fina dikter idag när jag och Sandra var i stallet. Kommer dock inte ihåg en enda nu typ, men vi var väldigt poetiska får jag säga!!
Jag: Snön är vit, granan är gröna, Jackie Grange springer som en höna !
Sandra: Rosor är röda, violer är blå. Mischan är fet, men det går ändå !
 Haha, vet inte hur många vi rabblade upp.
Jag berättade iaf hur vacker Jackie var, att hon var kristallen blan pärlorna, att hennes ögon glittrade som svarta rubiner, att hennes personlig sken som månen en klar vinternatt, att inte en enda stjärna på natthimlen kan mäta sej med hennes strålande charm. Tror dock inte att hon fattade ett ord, men hon hade inget emot att få en puss på mulen då och då. Min älskade ponny <3 Du betyder allt för mej.

Skolan var rätt värdelös idag. Två prov, spanska ( gick inte på spanskan för ja var hos skolsyster ), och fick ut å gå långt som fan på idrotten efter som att jag inte äger ett par skridskor. Så när jag och Tove kmr tillbaka till skolan får pia nå damp på oss för att vi inte kom tbx till dom, å sa att vi skulle få frånvaro.. hah, jaja skit it nu.
 Är det bara jag som inte fattar ett skit av ansökningsgrejjset till gymnasiet?? är helt vilsen ju när jag kollar på sånt.

Kollade igen förra årets kalender medan HannaArvidsson fick sina naglar fixade. Såg att på 21/5-10 stod det C åker. Känner mej helt vilse när jag tänker på honom, som om jag inte vet vilken riktning jag ska gå, höger eller vänster? Det är så jävla drygt.
 Hann inte ens säga farväl, lite dumt av mej själv, för jag ville inte säga farväl. Det vill man väl aldrig? Men jag stod i valet och kvalet om jag skulle springa ut i stallet innan bussen kom och säga hejdå, men det hade jag inte klarat av. Bröt ihop vid busshållsplatsen ist.. :/
Det var aldrig varit så svårt att gå hemifrån som det var den morgonen. KUnde knappt ta mej fram. Peter fick väl vänta nån minut innan jag var uppe vid vägen.
Kvällen innan han åkte bröt jag ihop totalt när jag skulle sova, så mamma kom upp och frågade den mest korkade frågan av alla:
Kommer du verkligen sakna honom så mkt?
Då brast det igen och jag ville egentligen att hon bara skulle gå där ifrån.
 När jag kom hem från skolan låtsades jag som ingenting. Orkade inte snacka om det. Käkade bara, duschade och gick direkt upp på rummet. Jag grät inget, bara satt och stirrade ut genom fönstret ner på hagarna, i den hagen där han skulle stå och käka hö ur samma hög som Jackie. Men han var inte där. Jackie åt inte, hon stod vid leddet och väntade på att han skulle komma tillbaka.
 Jag gick inte ut i stallet dan därpå heller. Men vart tvungen att göra det på söndagen för jag hade träning med Jackie. Jackie nästan sprang in i stallet och började kolla runt, och gick fram till Charlys box och kollade förvirrat runt. ( dom sov ute var och varannan natt, men Charly sov inne pga alla knott och skit)
 Då grät jag som en idiot och stod med armarna hårt flätade runt hennes hals.
Men att gråta nu gör inte lika ont. Det påminner mej bara om hur mycket jag älskar honom.