Stopp i galoppen
Vissa människor är bara så knepiga att förstå. Människor som var en sak men blev en annan. Som lever på dubbelmoral, som säger en sak men tycker en annan, tycker men säger inget, som inte kan stå på sina egna jävla ben.
Men så är det att man inte kan sluta bry sej. Jag suger på det, jag måste bry mej om allt och alla hela tiden. Man känner sej nästan skyldig att göra det. Knäppt.
Fast sen blir jag bara mer och mer irriterad. Ger spydiga kommentarer, tar alltid sista ordet, egentligen utan avsikt. Jag är väldigt duktig på att prata när jag är arg, artikulerar väldigt tydligt och folk får sällan en chans att käfta emot. Försöker samtidigt verka diplomatisk som fan, står sällan och häver ur mej skit. Rain makes flowers grow, not a storm.
Folk som pratar mycket kring ämnet dubbelmoral är också en typ av människor. En riktig typ. Dom tycker sej veta sina begränsningar och vilken sida de står på. Sedan, kanske en dag senare har de flippat totalt och ändrat uppfattning om vad det nu kan tänkas vara. Värst är det när det kommer från en icke stabil källa, exempelvis om någon hört att en annan sagt så extrema saker om en viss situation, och blir tvungna att tycka lika dant, för att det ser bäst ut. Man kan ju inte tycka som man själv vill liksom, du kan ju inte tycka som DU vill om just den personen, precis som du gjorde tidigare imorse, nu när jag ändrat uppfattning. JAG ändrat, utifrån en SÄKER källa. Inte hört det från någon annan än just den personen. Osäkra källor, ta det för fan lugnt med dem. Det får människor att se dumma ut bara.
Efter det kommer man till en gräns där man bara slutar försöka och bryr sej längre inte. Man glider med på ett bananskal och bara är där liksom. Orkar inte lägga energi på något alls. Den energi man kommer med tar ofta slut när man befinner sej mej sådana människor som man bara gett upp hoppet om. Sorry men så är det och jag lär knappast vara den enda som känner så.
Människor som lever på dubbelmoral=Falska. Det är min mening.
Hur hanterar man detta? Jag menar man ska inte ändra på människor, det är deras liv och inte mitt. Gissa irriterad jag skulle bli om någon försökte ändra på mej, eller flika in tips om hur jag ska leva mitt liv..
Men så är det att man inte kan sluta bry sej. Jag suger på det, jag måste bry mej om allt och alla hela tiden. Man känner sej nästan skyldig att göra det. Knäppt.
Till en början bryr jag mej. Försöker hjälpa och finnas där. Det är jag ganska bra på om jag får säga det själv. Finns väl alltid där om det skiter sej.. Jag förväntar mej inget tillbaka, för att jag brinner för att hjälpa människor, för att jag endast vill vara snäll, för att jag helst klarar mej utan hjälpen tillbaka? Någon härlig blandning där..
När hjälpen inte verkar duga så slutar jag bry mej. Lever mitt eget liv och skiter fullständigt i alla andras. Känner som nedre texten i bilden nedanför: "The truts is don't really give a fuck what they're talking about."
Fast sen blir jag bara mer och mer irriterad. Ger spydiga kommentarer, tar alltid sista ordet, egentligen utan avsikt. Jag är väldigt duktig på att prata när jag är arg, artikulerar väldigt tydligt och folk får sällan en chans att käfta emot. Försöker samtidigt verka diplomatisk som fan, står sällan och häver ur mej skit. Rain makes flowers grow, not a storm.
Folk som pratar mycket kring ämnet dubbelmoral är också en typ av människor. En riktig typ. Dom tycker sej veta sina begränsningar och vilken sida de står på. Sedan, kanske en dag senare har de flippat totalt och ändrat uppfattning om vad det nu kan tänkas vara. Värst är det när det kommer från en icke stabil källa, exempelvis om någon hört att en annan sagt så extrema saker om en viss situation, och blir tvungna att tycka lika dant, för att det ser bäst ut. Man kan ju inte tycka som man själv vill liksom, du kan ju inte tycka som DU vill om just den personen, precis som du gjorde tidigare imorse, nu när jag ändrat uppfattning. JAG ändrat, utifrån en SÄKER källa. Inte hört det från någon annan än just den personen. Osäkra källor, ta det för fan lugnt med dem. Det får människor att se dumma ut bara.
Spar på er dubbelmoral för ingen med vett nog tycker om det. Och de som pratar om den, shut the fuck up. Är trött på det. Skaffa er en egen jävla uppfattning och stå gärna kvar vid den, jag har min för mej själv och håller käften så folk slipper höra den.
Efter det kommer man till en gräns där man bara slutar försöka och bryr sej längre inte. Man glider med på ett bananskal och bara är där liksom. Orkar inte lägga energi på något alls. Den energi man kommer med tar ofta slut när man befinner sej mej sådana människor som man bara gett upp hoppet om. Sorry men så är det och jag lär knappast vara den enda som känner så.
Jag är en sån där människa som andra människor kanske inte heller förstår sej på. Men jag är den jävlen som säger vad jag tycker och står kvar vid mina värderingar och uppfattningar. Den som alla kommer till och den som inte vill ha ett skit tillbaka, den skit jag tar räcker gott och väl. Står inte i skuld till någon, vill inte gottgöra någon. Är du inte fine med vad jag har att säga behöver du inte lyssna eller vara i min närhet, ingen tvingar dej. Jag slänger inte skit på någon, har lärt mej vara ärlig och rak.
Har man själv vuxit upp och kommit ifrån allt skitsnack och patetiska handlingar så är det oerhört att stöta på människor som inte kommit dit själv.
Stress is caused by giving a fuck, that's why I don't.
Kommentarer
Trackback
